På sajter som Vaccin.me påstås ofta att man tidigare ansåg mässling vara en ”harmlös” sjukdom. Som källa brukar man ange boken Hemmets Läkarebok, från 1930-talet. Vad står det då egentligen i den? Först en liten bakgrund dock.

Få unga mödrar har egna erfarenheter av barnsjukdomar? De har vuxit upp i ett land med mycket hög vaccinationsgrad, där mässling inte längre cirkulerar. Man har inga egna erfarenheter av mässling, kikhosta eller polio. Då är det lätt att man kan förledas att tro att sjukdomarna är harmlösa. En tanke som säkert den prästman i Föglö för 180 år sedan skulle ha funnit märklig då han såg liemannen, i form av mässling, skörda hans församlingsbor.

Foto: ArkivDigital

Ett antal år senare skriver tidningen ”Hangö” den 27 januari 1895:

Mässling har som bekant under denna vinter varit ganska allmänt spridd i staden och det torde ej finnas många familjer där sjukdomen underlåtit att göra en påhälsning bland barnen. Mässlingen skall visserligen numera vara i aftagande, men i dess ställe börja en mängd följdsjukdomar göra sig gällande, såsom lunginflammation, halsröta och skarlakansfeber, och ha i dessa redan särskilda dödsfall inträffat. Det är således af största vikt att föräldrar och målsmän omsorgsfullt se till det barn, som lidit af mässling, icke kort efter tillfrisknandet lämnas tillfälle att ådraga sig förkylningar eller på annat sätt utsättas för möjligheten af ett recidiv.

Och för att understryka allvaret i situationen publicerar man i spalten invid ett meddelande från pastorsexpeditionen, en lista på avlidna personer under tiden 20 till 26 januari:

Döde: Barnen Mauritz Viktor Nikander, 2 år; Martha Ester Hägglund, 10 mån.; Sigrid Olga Alexandra Fagerström, 2 år; Lempi Maria Kyyhkyläinen, 1 år; Frans Sigfrid Törnroos, 9 dagar; Anton Alvar Lindholm, 1 år och Fanny Cecilia Fältberg, 1 år.

Det dröjde långt in på 1900-talet före dödstalen i mässling började sjunka.

För att förstå hur man ställde sig till barnsjukdomar på exempelvis 1930-talet, måste man sätta sig in i hur situationen var då.

Före mässlingsvaccin fanns så fick alla mässling. Det fanns inget sätt att undvika den. Förr eller senare fick man mässling och det bästa skyddet var att se till att man blev sjuk i en ålder där risken var som lägst, vilket är i åldern 5-15 år, cirka.

Det fanns heller inga orsaker att skrämma upp folk i onödan. Man fick mässling. De flesta klarade sig. Någon blev döv eller blind. Någon dog. Sådant var livet. Jämför med Difteri (27 st), Kikhosta (77 st) etc, så dog färre i Mässling (4 st) år 1930. Vad man jämför med påverkar perspektivet.

Det är med den bakgrunden man måste läsa Hemmets Läkarebok, som säger:

Mottagligheten för denna allbekanta sjukdom är så stor att få människor undgå att såsom barn genomgå densamma. Troligen är det också därför så sällan, som  den angriper fullvuxna personer. Hos fullvuxna personer antager ofta sjukdomen en elakartad karaktär.

Redan där ser vi att man nog hade respekt för sjukdomen. Vi hoppar över diskussionen om att genomgången sjukdom inte alltid ger immunitet (vilket stämmer) och kommer till stycket som vaccinkritiker gärna citerar:

I allmänhet räknar man mässlingen till de mindre allvarsamma barnsjukdomarna och medgivas måste också att månget år är sjukdomsbilden så lindrig att man nästan måste tro att man misstagit sig angående sjukdomens natur, om ej det punktligt uppträdande hudutslaget måste skingra alla tvivel.

Så långt brukar vaccinkritiker citera. Man lämnar då bort nästa stycke:

Vissa år kan dock mässlingen vara betydligt mera elakartad och åtföljd av långvariga och allvarsamma följdsjukdomar.

Hoppsan! Långvariga och allvarsamma? Det låter inte som en ”harmlös” sjukdom! Faktum är att vi i dag vet hur mässlingen angriper kroppens immunsystem och öppnar upp för opportunistiska infektioner. Vilket leder till ökad sjuklighet i många år. Man dör oftast inte av mässling, utan av efterföljande encefalit eller lunginflammation. Sedan kommer en intressant bit:

Barn under det första levnadsåret tycks vara lika oemottagliga för mässling, som för scharlakansfeber; farligast är mässlingen för svaga, med engelska sjukan eller skrofler behäftade barn.

Ja, alla sjukdomar är farligare för sådana som redan är svaga. Men det betyder inte att sjukdomen är ofarlig för de starka och friska. (skrofler = en typ av tuberkulos). Orsaken att barn under ett år sällan insjuknar är att de har fått passiva antikroppar av modern, under graviditeten (inte genom amning som ofta felaktigt påstås). Denna immunitet räcker 6-12 månader och är även orsaken att första mässlingsvaccinationen ges då den ges.

Vi hoppar vidare till diskussionen om följdsjukdomar:

De svårare komplikationer som kunna stöta till denna annars rätt oskyldiga sjukdom och som under vissa ”årgångar” av mässling äro vanligare, gälla i synnerhet lungorna, öronen, ögonen och tarmkanalen. Det är i synerhet svagare, med engelska sjukan eller skrofler behäftade barn som är utsatta härför. Vid alla dessa följdsjukdomar är tidig läkarehjälp oumbärlig.

Texten fortsätter sedan med att diskutera diagnos av lunginflammation.

På sextiotalet gjorde Miller et al en studie över mässling och biverkningar och konstaterar:

About 1 in every 15 persons with measles suffered from a potentially serious complication and 12 patients died.

Går vi framåt i tiden, några år så hittar vi artikeln The Clinical Significance of Measles som berättar hur det ser ut i dag, med biverkningar:

Så, även om vi har blivit så mycket bättre på att behandla sjukdomar så är mässlingen långt ifrån ofarlig. Siffrorna ovan stämmer väl överens med de siffror man har från utbrott i Europa. Ungefär 20% behöver sjukhusvård. En på 1000 får encefalit. 6% lunginflammation etc. Siffrorna har vidare bra överensstämmelse mellan olika studier, gjorda av olika personer. Faktum är att tom Antroposoferna, vars livsåskådning stipulerar att barn måste genomgå dessa sjukdomar för att ”utveckla sin karma”, anger liknande siffror:

Av 235 mässlingsfall angav 53 (22.6%) akuta komplikationer, medan 182 (77.4%) tillfrisknande utan problem. Bland komplikationerna dominerade öroninflammation 33 (14 %) följt av halsinfektion 11 (4.7%), lunginflammation 4 (1.7%) och astma (hos kända astmatiker) 3 (13%) samt enstaka fall med bl.a. ett barn med misstänkt mastoidit (inflammation i hörselbenet) och ett med blindtarmsinflammation. De två sistnämnda samt en astmatiker krävde behandling på sjukhus medan övriga medicinerade i hemmet med antroposofiska mediciner.

Jag avslutar med vad Nordisk Familjebok har att säga:

Dödligheten i sjukdomen är mycket växlande alltefter epidemiens art och de sjukes vård. I ena epidemien kan den uppgå till 2-3 proc., i den andra till 8-10 proc. Under samma epidemi kan den under goda ekonomiska förhållanden uppgå till 3 proc., under sämre förhållanden till 6-8 proc. och under usel vård ända till öfver 50 proc. Då få barn undgå sjukdomen, skördar den alltså ingalunda få offer.