Silver, liksom andra tungmetaller är giftigt. Det kan användas för att döda bakterier. Tidigare, innan effektivare medel fanns, så användes olika silverlösningar, men de sista silvermedlen  i Fass avregistrerades 1947 och hade då uppenbarligen inte använts sedan kriget.

Däremot används fortfarande silver i elektroder och kateter eftersom det är enkelt att plätera ett tunt silverskikt på metall. Vidare undersöker man olika silverföreningars egenskaper som cytostatika, men utmaningen är som alltid att få dem till cancercellerna och i en form som verkligen gör nytta.

Inom den så kallade ”alternativa” sfären finns det sådana som förespråkar att använda Kollodialt silver som universalmedel. Drick det och du håller dig frisk – utan biverkningar!

Alltid då något marknadsförs som ”undermedel” och ”utan biverkningar” kan man utgå från att det är bedrägeri – Sådana medel finns inte.

Når man efterfrågar bevis och studier brukar man presenteras med långa listor som vid närmare granskning oftast inte alls stöder silvermånglarnas påståenden. Ett exempel är Colloidal Silver in Sepsis,  G. Van Amber Brown, M.D.

Detta är egentligen ingen studie, utan ett ”paper” skrivet av G van Amber Brown 1915 för The American Association of Obstetricians and Gynecologists. Antagligen presenterades det vid en konferens. Det är en oblindad undersökning på kaniner. När man läser texten slås man av ett antal märkliga påståenden:

Each atom is composed of several hundred electrons. The hydrogen atom, for instance, has about 800 electrons, each of which is charged with electricity.

En vanlig svensk tonåring som varit vaken på kemitimmarna vet hur en väteatom ser ut:

En väteatom har ganska precis en elektron, såvida den inte är i jonform, då har den tappat sin elektron. Eller fått en extra. Det inre skalet är stabilast med 2 elektroner.

Så det är litet tunt med in-vivo studier, speciellt på människor.