Homeopatin baserar sig på två grundsatser, vilka formulerades av Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och vilka har kvarstått oförändrade sedan dess:

1. Lika botar lika

Detta är en variant på en mångtusenårig så kallad sympatisk magi, ”hair of the dog that bit you” och som ligger till grund för många andra vidskepelser, exempelvis Voodoo. Tanken är att något som orsakar en skada, även kan reparera skadan.

2. Utspädning gör ett ämne kraftigare

Själva tanken är helt absurd, men Hahnemann som inte kände till elemantarpartiklar må vara ursäktad. Han trodde i allafall att man kunde göra ett ämne kraftigare, genom att späda ut det.

Vid tillverkning av Homeopatika tar man först ett ämne. Oftast från växtriket, men man använder ibland mineraler, organiskt material (Bos Taurus), eller något mera esoteriskt: Ljus från en planet. Detta ämne blandas med vatten eller sprit och späds sedan successivt, samtidigt som det skakas.

Spädningen sker enligt en viss skala och de Homeopatika som saluförs i Sverige är spädda till D4 eller mera. D4 motsvarar en spädning om 10000, alltså schablonmässigt ca 0.1 mg råvara per gram slutprodukt.

Efter spädningen droppas oftast vätskan på ett sockerpiller och får torka.

I högstadiets kemi lär vi oss om molekyler och Avogadros tal. Detta tal berättar hur många molekyler det finns i en mol av ett ämne. Om vi späder en lösning mera än Avogadros tal så finns det helt enkelt inte tillräckligt av molekyler kvar. Vissa flaskor kommer då att innehålla en molekyl, vissa ingen alls. Således: Från D4 eller C12 innehåller Homeopatika bara vatten (eller sprit).