Låt oss blicka tillbaka ca 100 år och prata om en person som verkligen försökte reformera homeopatin. Den mannen var Richard Hughes (1836 – 1902). Som tack blev han utstött och förtalad av sin homeopatiska samtid. Vad var det då som gjorde Hughes så kontroversiell?

Jo, han försökte kombinera tankarna från homeopatin med vetenskapen och läkarvetenskapen. Homeopati enligt Hughes fokuserar på vetenskapen och tar avstånd från Hahnemanns mystik. Hughes var pragmatisk och anti-mystik.

Till skillnad från sina kolleger som läste Organon som Mose stentavlor (vilket även gäller för dagens klassiska homeopater) läste Hughes alla Hannemanns verk och noterade även hur denne (Hahnemann) begravde sig själv i dogmer då han blev äldre.

Baserat på ett vetenskapligt angreppssätt tog Richard Hughes, Robert Ellis Dudgeon och andra ledande Britiska homeopater avstånd från vissa av Hahnemanns idéer, som ”livskraften” och ”psora”. En annan av Hahnemans grundteser som de ställde sig tvekande till var hela idén med potensiering. Han ansåg att Hahnemanns sena resonemang om den 30nde potensen hade ”fossiliserat” homeopatin och att den stod i strid med vetenskapen.

En annan punkt där han kritiserade Hahnemann var gällande prövningar av vissa ämnen. Han ansåg att dessa, som de dokumenterats, var felaktiga och började själv bygga upp en repertoar, baserat på mera vetenskapligt gjorda prövningar. Hans Cyclopedia of Drug Pathogenesy tog sju år att ta fram och var baserat på synnerligen strikta regler hur och vad som skulle inkluderas.

En annan punkt på vilken hans åsikter skiljde sig från de ”klassiska” homeopaterna (även om benämningen inte fanns då) var den att han ansåg att mediciner skulle väljas baserat på deras kända farmakologiska effekter och inte bara på subjektiva symptom. Hughes ansåg, till skillnad från Hahnemann, att kunskap om kroppens funktioner var viktigare än teoretiserande om ”miasmer”.

Naturligtvis sågs inte detta med blida ögon av många av hans samtida kolleger och han fick utså mycket spott och spe från mera bokstavstrogna homeopater.

I dag är han nästan helt bortglömd, mannen som både hade nyckeln till homeopatins framgång i sin hand samtidigt som han bar spaden som kunde begrava homeopatin. Hade Hughes tankar vunnit fotfäste, hade homeopatin sakta utvecklats till en naturmedicin som sedan helt enkelt inkorporerats i läkarvetenskapen.

Kanske hans kritiker insåg detta, att utan dogmatism, slutenhet och mystik, kunde inte homeopatin fungera? Kanske var det därför han motarbetades så?